och saknade dig ända in i benmärgen när jag hörde den sävliga dialekten och såg på det fina landskapet. Men sen kom jag på att jag hatar dig för alltid och saknaden försvann i ett svep. Jag ritar och färglägger dig med gult, då gult symboliserar dina handlingar så väl. Jag tänker på sista gången jag pratade med dig, det var genom msn och då hade du en profilbild med en gul bakgrund. Om du bara visste hur passande det är, ironin är inte missad.
4 comments:
Får också sådana där infall ibland. När man saknar något litet, en detalj. Tills man inser att det är EN fin detalj i en tavla målad i bajs.
Mycket kloka ord Karin! En tavla målad i stinkande bajs indeed. :)
Tycker det är okej att sakna ibland, så länge man inte glömmer. En av mina störtsta fobier här i livet har länge varit att bli en sådan där trånande, våpig tjej som till slut vänjer sig vid att bli behandlad som skit med ursäkten "men jag är ju kär i honom", "han klarar sig inte utan mig" eller "bara jag förstår honom". Och ändå är det så jävla lätt att bli sådan. Men det är ju klart att man ibland tänker att han inte kan klara sig utan en, parasiter klarar ju sig inte utan en värd de kan leva på, haha!
Nädu Olga, jag kommer aldrig ångra de jag har lämnat. De har förtjänat det. Tusen gånger om. Är säker på att din guling (David hette han väl?) har förtjänat också. Och att du förtjänar att slippa honom. Puss på dig.
Förresten ÄLSKAR jag din fågeltapet?! Alltså ÄLSKARÄLSKARÄLSKAR sönder och samman. Vill hoppa in i den och bo bland blåmesarna!
Post a Comment