Ankdammen

vid Slottskogen åker jag förbi varje dag med spårvagnen till och från skolan. De är så många och söta i vattnet, i sina små hus, kvackar runt utan några besvär i livet. Fan vad dem har det bra.

Solnedgång

från balkongen.

Allt

jag ville var att få hålla din hand.

Föreläsningar

kan vara mindre roliga ibland. Så mindre roliga att man sitter och ritar av sina händer istället för att lyssna intensivt.

Det är

såhär det ligger till. Kan inte ta andras känslor i beaktning just nu, det är jag och bara jag som gäller nu.

I fredags

låg jag och latade mig framför tvn när jag helt plötsligt blev bjuden på en middag och bio. Såg på Quantum of Solace som jag tyckte var grymt bra. Förvånadsvärt då jag hatar Bond filmer...

Ett bra

botmedel mot deppighet är shopping. Det finns inget bättre än att gå runt i second hand affärer och hitta gammla klassiker. Kommer ni ihåg den här luvtröjan? Jag hade en gul sådan när jag var liten. Jag älskade den. Nu har jag en rosa och livet känns lite bättre igen.

Idag

har jag gått runt som en zombie och det har inte haft att göra med Halloween tjafset.
Jag har stirrat ut i tomma intet på spårvagnen, nickat åt folk som har pratat med mig, även fast jag inte har hört ett ord som sagts.
Helt hjärndöd och död inombords.
Jag vet, låter jävligt dramatiskt, men det känns fan så. Fan med...