Häromveckan satt det en kille

med de finaste blåaste ögonen mitt emot mig i bussen. Vi fick ögonkontakt flera ggr och vartenda gång dröjde han kvar med blicken i flera sekunder.

Och vartenda gång var jag tvungen att titta bort.

Han var så fin att jag kände att jag blev alldeles rosig om kinderna när han dröjde vid så länge.

När jag väl gick av bussen mötte jag hans blick en sista gång och då gav han mig det finaste leendet jag har sett på länge.

Faaan.

Varför tittade jag bort hela tiden?

Förutom att han gjorde mig nervös, så kändes det fel för att jag var på väg hem på morgonen efter att ha sovit över hos någon jag träffar då och då.

Är jag dum i huvudet? Det kändes fel för att jag kände mig olojal mot en kille som ändå inte gillar mig på rätt sätt eller vill ha mig på rätt sätt.

I förrgår pratade jag med David, jag gav han chansen att bli hörd, det kändes rätt.

Det var ett misstag och idag känner jag hat igen.

Så vad har jag lärt mig idag?

Att göra saker och ting som känns rätt, blir ändå bara fel.

Så framöver ska jag göra saker som är fel och då kanske det blir rätt?

Ska man bete sig mer som en kille och vara egoistisk?

Nu skiter jag i lojalitet, känslor, andra chanser och all annan skit som bara blir fel när man försöker att göra rätt.

If I do shit that feels right, it all turns wrong.

So from now on, I'm gonna do things that are wrong and then crap maybe will feel right?