Igår var jag på begravning.
Min gamla konstlärare, en vän.
Extremt jobbigt när man lider av dödsångest och börjar att hyperventilera innan man ens har satt sig ner.
All positiv energi och tankesätt som sundsvallaren pratade om under lussefikat, flög ut genom fönstret.
Jag förstår att alla känslor hänger ihop och det är lika viktigt att få känna dåliga som bra känslor. Men när änkan pratar om tomheten och om att köksstolen kommer att stå tom vid varje frukost, då går det inte att hålla tillbaka tårarna och känslorna som tar över en vill man bara mota bort.
Efter begravningen var jag helt tom på energi och kom hem och sov bort HELA kvällen och satt således uppe HELA natten.
Idag känns allt som ett töcken.
2 comments:
Jag vet hur du känner och ger dig hundratals styrkekramar. Jag miste min pappa för sex år sedan och det gör fortfarande ont i hjärtat, men man lär sig att leva med det, hur jobbigt det än är!
Du kommer att vara världens starkaste människa när alla jobbiga känslor har lagt sig - det lovar jag!
Kram
Men oj Sofie, ledsen att höra om din pappa. Kan inte tänka mig hur jobbigt det måste ha varit, speciellt vid sådan ung ålder. :(
Men tack fina du för uppmuntran.
Bamsekramar!
Post a Comment