Tiden läker alla sår, det gör den.

Hjärtat lär sig att leva och acceptera alla fula ärr den har fått.

Men ibland så klantar sig hjärnan och bjuder på en dröm som gör att man vaknar upp med ett brustet hjärta igen. Hela dagen blir då smått förstörd och för att inte drunkna i saknad när man tänker på hans havsblåa ögon, får man spendera dagen med att påminna sig själv om alla lögner han drog och hur illa han gjorde en. Det gäller då bara att tänka: en dag kommer det inte svida ett dugg när man hör namnet David.

(Ja bilden har inget att göra med ovanstående gnäll, men jag hade inget bättre att visa.)

Jag är en sådan

som har svårt att låta saker och ting vara. Jag ska alltid tweaka lite här och där och sätta en personligare prägel. (Tehe, det låter så jäkla pretentiöst att skriva så, personlig prägel.) Hur som helst, ta t ex tråkiga basmöbler som en IKEA skomöbel.

Gääääsp vad tråkig, eller hur?

Smått bättre nu. :)

Är ni sugna på att göra något liknande så körde jag med tekniken som heter Decoupage. Det innebär att man limmar på möbeln, sätter dit pappret och limmar ovanpå igen. Väntar tills det har torkat och stryker på lim 2 gånger till. Sedan avslutar man med att lacka hela möbeln. Busenkelt! Decoupagelim finns att köpa i hobbyaffärer som t ex Panduro.

Häromdagen gick jag

förbi en affär på Avenyn, Retrock. Bästa stället om man gillar Marimekko och Mumin prylar. Går man in där, så vill man i princip köpa allt och jag kunde inte låta bli och köpte en ny portmonnä och ett änglaspel. Dör så fint!

Hat/Kärlek

Jag försöker att bryta lite mönster, men jag lyckas aldrig komma ifrån mitt linjära uttryck. Får helt enkelt leva med det.

Jag har börjat

att vattenstämpla mina bilder/teckningar. Det ser så illa ut då det förstör bilden, men ett måste nu för tiden då folk tar sig friheten att använda bilder hur som helst. Så ni får vara snälla och ha överseende.

Jag har saknat

dig v a r j e dag sedan jag sist hörde din röst.

Jag har hatat dig v a r j e dag sedan jag sist hörde din röst.

Nu har det gått sju månader och minnet av din röst blir mer och mer diffus och om jag anstränger mig och blundar riktigt hårt, kan jag vagt se dina blåa ögon le.

Sju månader och jag är fortfarande förbannad.

Sju månader och jag är bitter över att du lever någonstans, säkert lycklig och helt obrydd över vad du tog död på.

Det är den hjärtlösa jägaren i dig.

Okej

så jag ger den här bloggen en sista chans och gör som alla andra och lägger upp instagram bilder när det blir en illustrationstorka härinne. M'kay?

Så var jag gjort den senaste tiden?

Jo jag har offentligt förlöjligat Alex

och varit på en Lenny Kravitz konsert på Liseberg och tagit kort på sådant som påminde mig om min barndom.

Jag har ritat färdigt beställningar

och köpt ett nytt duschdraperi.

Jag har dekorerat väggar med nördiga ting,

fast även med lite tant ting.

Jag har lekt med olika fotoappar och gjort läskiga dockor ännu läskigare

och skaffat playdate till Albin.

Jag har ritat sådant som påminner mig om barndomen

och har insett att min allvarliga blick uppstod redan när jag var två år.

Pssst! Ni hittar mig under Cisternas i Instagram.

Jag ska inom kort

ta bort den här bloggen. Jag uppdaterar ganska sällan och ännu mer sällan får jag feedback på det jag lägger ut här. I början använde jag bloggen som en ventil, för att få ut känslor om David, men han är helt ute ur mitt liv, finns inga känslor att ventilera längre. Nu känns det bara som om allt mitt gnäll går rakt ut i rymden, where nobody can hear you scream. Ja, jag körde precis en filmreferens. Jag är en filmnörd, det var väl inget nytt?

“Give a girl the right shoes..

...and she can conquer the world.” -Marilyn Monroe