Friday, 21 January 2011

Man blir helt

trasig av att umgås och stötta någon som lider av panikångestattacker. Han bara tar och tar tills man känner sig helt ihålig. Men man kan inte vända ryggen till någon man tycker väldigt mycket om? Speciellt inte på grund av något han inte kan rå för? Ska man då bara bita ihop och bli mer och mer trasig själv?

8 comments:

Cornelia said...

Beror på, är det en person som du bryr dig mycket om? Om så är fallet, ska du ändå inte låta någon får såra dig, om du känner att du inte klarar mer, säg stopp! eller, kort och gott, gå där ifrån. Annars så kan då gå till personen med någon, kanske blir enklare att klara det då?

kajsa said...

Hej hjärtegull. Två saker att säga: jag lider av panikångest. Det är det vidrigaste som finns. Det styr iblans mitt liv så till den grad att jag inte fattar hur jag ska orka. Men sen är det bra ett tag och jag känner mig stark och frisk. Som tur är har jag aldrig haft panikångest som har gått direkt ut över andra. Min går inåt. Äter upp mig. Får min kropp att stelna och hela mitt hjärta att slå alldeles för fort eller inte alls. Jag är alltid så rädd att jag ska vara någon till besvär när jag mår dåligt. Att jag ska göra illa andra med min ångest. Men, det viktigaste är att man som panikångestare (nytt ord) berättar för de som står en nära vad man vill att de ska göra. Tycker man om en människa ska man vara där för den. Men du kan inte ta bördan. Du kan inte få hjärtat att sluta slå så hårt. Krama hårt om det behövs, säg nonsensord, var stark. Men försök inte hålla i en börda du inte kan bära.
2. Vill du någonsin någonsin göra ett bytelån med illustration så hojta bara till. Jag skulle kunna hoppa över en kossa för att äga mer av ditt. Och det skulle vara en ära att få pryda din vägg. True story.

Carolina said...

Man blir helt.....tagen av din illustration. Så fint!

Cornelia said...

Okej, först och främst så vill jag bara be om ursäkt. Jag vet att jag inte har någon rätt att kopiera dina bilder, och jag är verkligen ledsen över att jag gjorde det. Det ska inte hända igen, och för att bevisa att jag ångrar det, så tar jag bort inlägget. Jag hoppas verkligen att du inte är arg på mig, för jag blev bara så inspirerad av över att en så ''enkel'' tackningsstil kunde bli så jävla snyggt! Jag försöker inte skylla ifrån mig, utan förklarar bara why i did it.
Än en gång, så ber jag om ursäkt!

Olga said...

Kajsa;
Det sista jag vill är att personen ska känna att han är en börda, speciellt då man tycker väldigt mycket om denne. Jag förstår även att det är grym sak att lida av, jävla skit sjukdom. Men det blir så frustrerande och uttömmande när man känner att ens egna känslor måste sättas åt sidan, när all koncentration ska gå åt det problemet. När man är dödstrött och skitledsen, men får inte säga detta då det kan bli värre för han. När ens liv känns pausat för att han säger att han vill över allting annat, men bara inte kan hur mycket han än försöker. Det känns som om han håller sig fast runt min hals och jag sprattlar för glatta livet för att inte sjunka och drunkna med han. Men jag orkar inte sprattla och kämpa hur länge som helst....
Suck. :(

Olga said...

Cornelia;
Jag är absolut INTE arg på dig. Jag tycker att det är roligt att jag kan inspirera dig och du får självklart kopiera mina teckningar. Jag tycker bara att om du ska lägga upp dem offentligt, så bör du skriva att det är din tolkning av någon annans illustrationer. För att annars kan det i min mening ses som plagiat. Så som sagt, du får absolut kopiera, bara var tydlig med att skriva att du gör det.
:)

Olga said...

och juste, tack Carolina. Du är så fin! :)

mathias said...

sv: tack olga! jag blir lika glad och varm, som alltid, när du kommenterar. tusen tack!