Är det normalt

att känna sig smått tom efter att en tvserie har slutat för gott? Jag försöker att fylla denna tv-tomheten med bland annat The Walking Dead, Homeland och American Horror Story, men de räcker inte riktigt till.
Kollade ni på Breaking Bad och saknar ni i sådana fall Walter White och Jesse Pinkman lika mycket som jag?

Har ni sett Prometheus?

Kommer ni ihåg den scenen när hon ligger i den där operationsgrejen och skriker att den ska ta ut den äckliga alien hon har i magen? 

EXAKT så känner jag idag. 

Jag vill ligga i en sån där operationshölje och skrika i smärta att den ska ta ut mina äggstockar. Men inte nog med att man har mensvärk ifrån helvetet, jag har även järnbrist och är så sjukt trött och sömnig. Ja, det var ett jäkla gnäll på mig idag.

Tiden läker alla sår, det gör den.

Hjärtat lär sig att leva och acceptera alla fula ärr den har fått.

Men ibland så klantar sig hjärnan och bjuder på en dröm som gör att man vaknar upp med ett brustet hjärta igen. Hela dagen blir då smått förstörd och för att inte drunkna i saknad när man tänker på hans havsblåa ögon, får man spendera dagen med att påminna sig själv om alla lögner han drog och hur illa han gjorde en. Det gäller då bara att tänka: en dag kommer det inte svida ett dugg när man hör namnet David.

(Ja bilden har inget att göra med ovanstående gnäll, men jag hade inget bättre att visa.)

Jag har saknat

dig v a r j e dag sedan jag sist hörde din röst.

Jag har hatat dig v a r j e dag sedan jag sist hörde din röst.

Nu har det gått sju månader och minnet av din röst blir mer och mer diffus och om jag anstränger mig och blundar riktigt hårt, kan jag vagt se dina blåa ögon le.

Sju månader och jag är fortfarande förbannad.

Sju månader och jag är bitter över att du lever någonstans, säkert lycklig och helt obrydd över vad du tog död på.

Det är den hjärtlösa jägaren i dig.

Obs! Gnällvarning!

Jag orkar inte vara särskilt positiv i det här inlägget för att jag känner mig ganska pissig just nu.

Detta på grund utav:

1. Jag har varit sjuk under veckan med gallbesvär/gallsten. Attackerna gör ont som fan, så ont att man tappar andan.

2. Jag kunde inte sitta och göra tentan i onsdags, för att jag hade för ont.

3. Jag börjar bli förkyld och har ont i halsen.

4. Jag sover extra dåligt p ga av gallbesvären, så jag går runt kinkig.

5. Jag får inte lov att dricka kaffe p ga gallbesvären och detta gör att jag går runt EXTRA kinkig.

Men, det är fredag och jag tänker trotsa min gallblåsa och dricka öl, trots att jag tydligen inte får. Har ni haft problem med er gallblåsa? Tips på bra mat, så man slipper gå runt och vara hungrig?

Bilden nedanför gjorde jag igår natt när jag inte kunde sova.

Idag känns det inte

som att mitt huvud sitter fast vid axlarna. Är så trött i huvudet att jag blandade ihop och trodde att jag hade en tenta på fredag, när den i själva verket är imorgon. Jag har flyttat och har därav ont i hela kroppen och sist men inte minst så ligger jag långt efter med några beställningar/uppdrag. Gnäll, gnäll, gnäll.

Med ganska jämna

mellanrum så får jag en städa-genom-att-kasta-grejer-ryck och rensar ut all plotter och tjafs som man av någon anledning alltid lyckas att samla på sig. Det är en alldeles underbar känsla och allt känns alltid så mycket fräschare och snyggare hemma, även fast det kanske bara handlar om saker i byråer och lådor. Igår fick jag en sådan ryck och rensade även både min iMac och Macbook. Där i hittade jag en mapp med bilder ifrån en bok som jag hade ritat åt David. Själva boken har jag slängt i soporna för länge sedan, men där satt bilderna av den och hånade mig. Påminde mig om känslor som jag helt frivilligt och gladeligen slängde på en ovärdig människa.

Men istället för att låta fyndet kännas som om kniven i ryggen vrids, lägger jag upp den här, som en påminnelse att aldrig någonsin gå på en sådan nitlott igen.

Så varsågod, här får ni beskåda 66 sidor av ren idioti.

Namnet David betyder "den älskade", därav bokens titel. (Ja. Jag vet. Patetiskt.)

Ursäkta mig

om jag är så tråkig med bloggen. Det känns som om jag har tappat motivationen lite och så har jag så mycket med skolan, uppdrag och annat tjafs.

Det skrivna ordet har aldrig riktigt varit min grej, så jag använder mig av Instagram mer än bloggen nu för tiden. Jag ser allt i bilder och jag uttrycker mig genom bilder och då känns IG mer som det givna valet.

Men jag ska försöka att förbättra mig och hitta motivationen igen, jag gör ett försök till förbättring genom att förse ett självporträtt.

Jag vet att jag

har varit en riktig tråkmåns med bloggen, men jag är inne på min andra sjukdomsvecka. Jag har allvarligt inte varit såhär sjuk på flera år, spenderade nyårsafton i sängen, själv. Kul.

Om jag ska gå emot min natur och vara mindre pessimistisk, så kan jag väl säga att det finns två positiva saker med att ha varit såhär sjuk i två veckor.

1 är att istället för att ha gått upp som alla gör under julen, så har jag gått ner i vikt. Dödssjuk=ingen aptit.

2 är att jag har funnit två grymma serier att titta på, American Horror Story och Oddities. Båda har inspirerat mig till återuppta mina "viktorianska människodjur" teckningar

Så dagarna jag inte har känt för att skjuta mig själv i huvudet och har lyckats att ta mig upp ur sängen, har jag sysslat med detta. En über stor teckning!

Jag vet inte vad det är för storlek, vet bara att jag antingen måste ligga på golvet, stå mot väggen eller sitta framåtlutad över soffbordet för att kunna rita på det.

Kommer bli bra det här, känner på mig!

Alltså, jag vill absolut inte

gnälla för mycket, men allt är rent för jävligt just nu.

Jag har blivit sjuk med influensan, har ont i hela kroppen, har feber varje dag, har så mycket trögt slem i bröstkorgen att jag knappt kan andas och när jag hostar upp skiten så får jag kväljningar tills jag spyr. Julen blev såklart förstörd då jag låg med feberfrossa på min brors soffa tills jag till slut gav upp och tog en taxi hem där jag spydde upp all julmat.

Men, jag skulle inte gnälla så mycket. Bilden nedanför är ifrån min brors vardagsrum där det hänger två av mina teckningar.

Idag känner jag lite såhär

Är trött på att det ska storma och vara allmän för jävlig väder hela tiden. Jag tappar nämligen lusten att gå utanför dörren, men jag måste ändock ut och posta teckningar stup i kvarten. Jag är less på att vakna med huvudvärk varje morgon, då jag har lyckats att vända på dygnet och går och lägger mig tok för sent och vaknar således tok för sent och missar min tvättid. Raaawr!

Jag tittade på Jägarna 2

och saknade dig ända in i benmärgen när jag hörde den sävliga dialekten och såg på det fina landskapet. Men sen kom jag på att jag hatar dig för alltid och saknaden försvann i ett svep. Jag ritar och färglägger dig med gult, då gult symboliserar dina handlingar så väl. Jag tänker på sista gången jag pratade med dig, det var genom msn och då hade du en profilbild med en gul bakgrund. Om du bara visste hur passande det är, ironin är inte missad.

Idag är jag grymt uttråkad

då jag har tvingat mig själv att stanna hemma hela helgen för att få klart på en massa uppdrag som ska skickas iväg innan jul.

Men så sitter jag fortfarande och stör mig på idiotin i Kalla Fakta inslaget och blev tvungen att rita detta.

Han var smart den där Martin Luther King, smartare än alla andra idioter som inte har fattat grejen och lever istället i sina bubblor fyllda av ignorans och en fulhet som försöks att döljas med en massa ytligheter.

Gnälltanten har talat.

Tack

för era uppmuntrande ord.

Jag ska inte lägga ner sketbloggen, istället ska jag lägga ner lite av gnället och sluta med självömkan. För att ärligt talat, varför ska jag gå runt och vara ledsen på någon som slänger ur sig "men drama!", när man försöker att tala om för personen hur man känner? Visar bara hur fel man kan ha om en person.

Jag ska istället försöka att vara lite mer hardcore och hårdhudad som Chuck här nedanför.

Chuck Norris' tears cure cancer. Too bad he has never cried.

I said God Damn.

Har åkt på håglösheten ifrån helvetet. Orkar inte med något, vill inte något förutom att sova. Orkar inte ens att inte orka något och blir istället så jävla less på mig själv och mitt apatiska jag. Har totalt tappat aptiten och tvingar i mig knäckebröd. Bra, nu kanske jag blir av med mitt feta arsle, går nämligen inte så bra ihop med mina mörka ringar under ögonen. En benig rumpa skulle complete the look så att säga.

Äsch, sitter och stör mig på det jag skriver, för att jag låter som en gnällig jävla emounge.

Skärp dig, ryck upp dig! Men jag orkar inte rycka upp mig, det kräver energi som jag inte har. All energi går istället åt att försöka hålla hjärtat vid liv som bara vill skrumpna ihop och dö.

Om mitt kärleksliv suger pung som det gör, betyder det då att jag ska lyckas med min karriär? Bli känd konstnär, ha utställningar till höger och vänster, stiga i marknadsvärde, bli rik på det jag gör, vaska champagne och köpa mig lycka?

Ja men då får jag väl återgå till att fortsätta att rita detta, som kommer att bli en flyer åt en film quiz här i Göteborg.

Men vem fan bryr sig?

Är väl ändå inga som läser den här sketbloggen.

Borde lägga ner skiten.

Det är kul

att sitta ute bland vänner och försöka att hålla skenet av lycka, när man innanför dör av besvikelse när man inser att man var helt betydelselös för någon man tycker om. Besvikelse som övergår till ledsamhet när personen i fråga tycker att man är dum i huvudet som uttrycker sin besvikelse. Att man är "omogen, dramatisk brud" som måste vara full. För inte fan kan man prata om sina känslor om man är nykter.

"För helvete, ni tjejer ska fan hitta sätt att krångla till allt på!!!"

Tack.

Jag förstår vad du menade, jag förstår att det du sa var i all välmening.

Men du förstår inte vad jag menar, du förstår inte att din välmening totalt kuvar vad jag kände för dig.

Ett Hejdå Olga! och jag får sitta och tala ut i rymden för att få sagt hur jag känner.

Jag fäller tårar och jag vet att det inte skulle röra honom i ryggen om han visste om det.

Fucking misery.

Jag sitter och

dricker cola och äter kakor samtidigt som jag ritar en logga.

Idag känns allting rätt bra, igår klippte jag banden till David helt.

Jag tog bort han ifrån min fb, raderade alla mail jag någonsin har fått utav han, jag slängde alla hans dikter och så raderade jag hans mobilnummer.

Jag har inte gjort det tidigare för att det kändes för svårt.

Vi har känt varandra över 10 år, pratat i princip varje dag de senaste åren. Han var alltid den förste jag ringde till om jag behövde berätta om något roligt, om jag behövde tröst eller stöd. Hans norrländska sävliga röst var alltid det sista jag hörde innan jag somnade. Jag var så van vid det att det nästan var svårt att somna utan att få hört hans röst. Han var en vana som jag inte kunde leva utan, en vana som blev en ovana efter hans lögner och svek.

Ovanor är fult att ha, ovanor ska man inte ha i sitt liv.

Så det känns nu jävligt skönt att ha blivit av med en sådan ful ovana.

Idag borde jag

tvätta, städa, plugga, hämta ut kurslitteratur från bibblan, kontakta CSN, kontakta min VFU samordnare, svara på mail, gå till universitetet, ta en fika med han som ville fika, måla färdigt en tråkig målning eller lägga upp lite grejer på Blocket/Tradera.

Men jag orkar inte, jag vill inte. Istället gräver jag huvudet i sanden i form av att titta på film och rita strunt som detta.

Idag tar jag ledigt från mitt liv.

I fredags.

Allt går riktigt bra

tills jag hittar kort på dig när jag rensar min datorn.

Då går det nyläkta såret på hjärtat upp och blodet som sipprar ut ger mig blodsmak i munnen.

Ett kort och tankarna börjar att vandra mot ditt håll.

Men nej, jag vägrar. Om sju dagar, den nionde augusti, på din födelsedag, vägrar jag att ägna en endaste tanke på dig.

Jag tänker istället svälja blod tills jag tuppar av.

I found pictures of him when cleaning my computer and then everything felt a little crap.