Fan

vad jag är less just nu. Försöker att plugga inför en tenta som jag har på fredag, men det är riktigt svårt då jag är så sömnig och har så ont i handen. Igår kväll försökte jag att hjälpa en bortsprungen katt, som jag i två månader har sett lappar överallt om. Men katten ville tydligen inte få hjälp och bet mig istället i handen.

Imorse vaknade jag med en uppsvullen hand, gick till läkaren som med en orolig blick sa "Du MÅSTE åka in till sjukhuset om det blir värre under kvällen!!!" Annars ska jag in till honom igen imorgon så att han får bedöma hur det går med handen. Tydligen så är det en rätt nasty infektion och då jag är allergisk mot penicillin, har jag fått en mes-antibiotika som inte verkar bita så hemskt mycket på infektionen.

Suck, min hand håller alltså på och dö.

För att slippa att få

magsår och skrika mig hes mot tvn, så ritar jag klart den här Poltergeist inspirerade stormtroopern samtidigt som jag tittar på tvn. Det går sådär, har svettiga fingrar och skakiga händer. Allt för att Frölunda spelar mot Brynäs. Förlorar de ikväll, så kan de glömma semifinal och jag kommer att bli deprimerad. Suck.

Jag blir sällan

avbildad av andra, men ibland, fast väldigt sällan, så händer det. Som den här gången och då av en otroligt duktig kille ifrån England. Skit najs!

Idag har jag ritkramp

så jag lägger ner pennan, drar till min bror för att hänga och kolla på ishockeyn.

Fröööööluuuundaaa!

Jag pluggar egentligen

till Bildlärare, men för tillfället har jag tagit en avstickare ifrån lärarprogrammet och pluggar Konst- och Bildvetenskap. Det är ju fasiken egentligen det jag vill syssla med, konsten. Det är en grymt givande kurs och idag var vi på Göteborgs Konstmuseum för att analysera lite verk. Där inne man kan hitta den här überstora skulpturen av en roterande strippa. Grymme! Verket heter Seconds in Ecstasy och konstnären är Cajsa von Zeipel.

Med ganska jämna

mellanrum så får jag en städa-genom-att-kasta-grejer-ryck och rensar ut all plotter och tjafs som man av någon anledning alltid lyckas att samla på sig. Det är en alldeles underbar känsla och allt känns alltid så mycket fräschare och snyggare hemma, även fast det kanske bara handlar om saker i byråer och lådor. Igår fick jag en sådan ryck och rensade även både min iMac och Macbook. Där i hittade jag en mapp med bilder ifrån en bok som jag hade ritat åt David. Själva boken har jag slängt i soporna för länge sedan, men där satt bilderna av den och hånade mig. Påminde mig om känslor som jag helt frivilligt och gladeligen slängde på en ovärdig människa.

Men istället för att låta fyndet kännas som om kniven i ryggen vrids, lägger jag upp den här, som en påminnelse att aldrig någonsin gå på en sådan nitlott igen.

Så varsågod, här får ni beskåda 66 sidor av ren idioti.

Namnet David betyder "den älskade", därav bokens titel. (Ja. Jag vet. Patetiskt.)

Ursäkta mig

om jag är så tråkig med bloggen. Det känns som om jag har tappat motivationen lite och så har jag så mycket med skolan, uppdrag och annat tjafs.

Det skrivna ordet har aldrig riktigt varit min grej, så jag använder mig av Instagram mer än bloggen nu för tiden. Jag ser allt i bilder och jag uttrycker mig genom bilder och då känns IG mer som det givna valet.

Men jag ska försöka att förbättra mig och hitta motivationen igen, jag gör ett försök till förbättring genom att förse ett självporträtt.