Mer bilder

på okända människor med mina illustrationer tatuerade.

Det är fina grejer det.

En ny kärlek och familjemedlem.

Möt Penny!

Jag har varit sängliggande

med influensan i över en vecka. Så jag har inte haft något roligt (kreativt) att visa er, då jag mest har legat som en zombie och gett ifrån mig konstiga ljud och jämmer.
Men jag tänkte att jag skulle visa er min förlovningsring, då jag är en skata som blir helt hypnotiserad av den och vill gärna dela med mig av denna hypnos.

 Tanken var att jag skulle ha en antik ring, en viktoriansk eller en art nouveau/art deco. Men när jag såg den här blev jag helt kär. Det är en nyproduktion, men i art deco stil.

 Art deco är förövrigt min favorit stil/design när det gäller tidsepok. ♡
Förlovningsringen kommer att kombineras med en antik vigselring ifrån 20-talet, en ren dröm.

Men ni vet,

så har man en bra dag och allt och så råkar man se detta på facebook och då är det kört. Jag slutar att fungera tvärt av. Mår så psykiskt dåligt att jag seriöst måste gå och lägga mig för kvällen. Måste ligga i sängen i fosterställning och hata världen samtidigt som mitt hjärta brister när bilden av den här lilla rävungen kommer att för alltid finnas i mitt huvud. För alltid.

Jag mår så jävla dåligt.

Jag kan inte förstå hur människor kan vara så grymma. Hur?

Hur fan kan man bära päls idag? Bryr man sig inte om andra liv än sitt egna? Eller är man bara så äckligt jävla ointelligent? Samma sak gäller att man äter kött. Har man verkligen noll koll?

Jag säger det helt sonika, bär DU päls och följer min blogg så kan du dra åt helvete på en gång. Vill inte ha dig här. Tack och adjö!

Lycka är

att kunna byta till sig konst mot konst.

Fan vad vissa människor är underbara.

Skulle ni vara intresserade av hans konst, finns det att hitta här!

I lördags gifte sig

några vänner till mig. Jag hade fått äran att illustrera deras inbjudningskort och de tyckte så mycket om det, att de baserade deras bröllopstema utifrån illustrationen. Räven och Isbjörnen.

Bröllopet var hur fint som helst och man verkligen kände kärleken i luften.

Tvåsamheten och kärleken, det är fina grejer det. Och jag inser nu, att jag känner så betyder att jag inte är trasig längre. Jag är hel och glad igen. Jag kan andas normalt igen istället för att kippa efter andan när man var för ledsen eller när saknaden blev för stor.

Lycka.

Kajsa

är det finaste jag vet. Hon är så söt att man får lust att lägga henne i fickan och ta fram och visa för folk och då skulle folk åh:a över hur söt hon är.

Men förutom över att vara söt, så är hon peppande och den snällaste varelsen jag vet.

Idag helt ovetandes, dimpade ett söt kuvert ner genom mitt brevinkast. I kuverten fanns det ett fint brev och det finaste porträttet av mig som någonsin har gjorts. Lyckan är total och med det gjorde hon min dag, nej min vecka, NEJ min månad!

Tack finaste Kajsa, du är så fin att klockorna stannar. ♥

Med ganska jämna

mellanrum så får jag en städa-genom-att-kasta-grejer-ryck och rensar ut all plotter och tjafs som man av någon anledning alltid lyckas att samla på sig. Det är en alldeles underbar känsla och allt känns alltid så mycket fräschare och snyggare hemma, även fast det kanske bara handlar om saker i byråer och lådor. Igår fick jag en sådan ryck och rensade även både min iMac och Macbook. Där i hittade jag en mapp med bilder ifrån en bok som jag hade ritat åt David. Själva boken har jag slängt i soporna för länge sedan, men där satt bilderna av den och hånade mig. Påminde mig om känslor som jag helt frivilligt och gladeligen slängde på en ovärdig människa.

Men istället för att låta fyndet kännas som om kniven i ryggen vrids, lägger jag upp den här, som en påminnelse att aldrig någonsin gå på en sådan nitlott igen.

Så varsågod, här får ni beskåda 66 sidor av ren idioti.

Namnet David betyder "den älskade", därav bokens titel. (Ja. Jag vet. Patetiskt.)

Män kommer och går

då kärleken tycks vara förgänglig.

Förutom kärleken till en man. Han kommer jag att älska för evigt.

Men come and go, since love is transient. Except for the love for one man, him I will love forever.

Allt går riktigt bra

tills jag hittar kort på dig när jag rensar min datorn.

Då går det nyläkta såret på hjärtat upp och blodet som sipprar ut ger mig blodsmak i munnen.

Ett kort och tankarna börjar att vandra mot ditt håll.

Men nej, jag vägrar. Om sju dagar, den nionde augusti, på din födelsedag, vägrar jag att ägna en endaste tanke på dig.

Jag tänker istället svälja blod tills jag tuppar av.

I found pictures of him when cleaning my computer and then everything felt a little crap.

Din idioti

var som ett slag över käften. Men det spelar nu ingen roll för att jag har lyckats att ställa mig på benen igen. Så slå mig igen om du kan, så jag kan spotta blodet i ansiktet på dig.

Jag hoppas att

skiten till ditt så kallade hjärta krossas, blir till mos.

Att den smulas sönder, sopas upp och slängs med soporna.

Jag hoppas att du för resten av ditt liv går runt med ett stort svart hål i bröstkorgen, att du för alltid känner dig ihålig och att du alltid ekar tom.

Du säger att jag är kall, men det är du som är den Vita Häxan som har gjort mig till is.

Jag är så trött på att gnälla om dig.

David

du är huvudpersonen i mina sämsta minnen.

Det har påpekats

att jag är väldigt cynisk nu för tiden. Må så vara, men jag känner att jag har grund till att vara det/ha blivit det.

Så, med dem orden:

D, att ta bort dig från mitt liv helt å hållet var det bästa beslutet jag har tagit på länge. Nu kan jag ge andra en ärlig chans, eller så käkar jag choklad tills den dan jag dör. Vilket som.

I've been told that I'm very cynical, but I reckon I have good grounds for being/becoming it. So D; to remove you from my life entirely was the best decision I've taken in ages.

Jag blir jävligt ledsen

när jag ser att han skriver sådant här:

MÅNDAGEN DEN 9:E MAJ 2011

"Den här "bloggen" var en ventil för att lufta mina känslor för dig, jag ser på orden jag skrivit och undrar om du läst den outsagda meningen. Eller är ditt liv en återspegling av ditt hat mot mig? Är din blick tom eller ser du inte mina ord, är meningen förlorad så som jag. Jag har felat, jag har gjort fel, jag har sårat, min panikångest har skapat en mur mellan oss. En mur runt mig, en mur att skylla på, en mur att luta sig mot, en mur jag aldrig ville ha. Jag tappade tron på mig själv, på den jag var, den jag är, vad jag kan ge, att jag kan ge....allt som var jag, var en dimma. Jag hittade inte ut.....

Jag har erkänt mina fel och brister, jag står naken framför dig nu, min skälvande kropp. Sårbar i alla möjliga begrepp och bemärkelser. Jag är blottad, blottad in i minsta beståndsdel. Uppgiven och besegrad men ändå omringad av min mur. Skicka mig en slägga så jag kan bryta ner denna stenmur. Jag ropar ditt namn och ditt svar blir en evighetstystnad. Min älskade.....min sol, jag ser dig nu, dina vackra strålar som värmde min själ får mig att skrika av smärta när dom bränner mina ögon till förmörkelse. "Jag älskar dig olidligt mycket, min måne", det är din döende viskning...jag håller andan för att höra....

I mitt mörker ser jag dina tindrande ögon, dina veckade ögonbryn, ditt leende.....du ser på mig, i det ögonblicket älskade jag dig mer, det vackraste som finns, rakt framför mig. Det mest underbara i världen och jag tappade orienteringen, som sand rann du genom mina fingrar. Älskar är bara en känsla, en känsla kan förgås...vad är då kärlek i en värld där känslor är flyktiga? Jag beväpnar mig med ordet kärlek, som om kärlek kan rucka på den annalkande undergången. För kärlek är bara en känsla, en känsla kan förgås. Kärlek är ingen insats i livets roulette. Men jag tror, jag hoppas....det vi har, min sol, din måne, vår värld, jag tror att kärlek kan övervinna allt "Amor vincit omnia".....

Jag sårade dig, jag vet det....jag vet vad jag gjorde, jag vet att jag förlorade dig då, var det hela du, eller bara en del? Förlorade jag allt? Förlorade vi varann? Vi står på varsin sida av en rusande älv och håller varandra i fingertopparna. Håll din blick stadig, släpp mig inte nu, jag vill inte falla. Du skakar på huvudet och ger mig den där bekymrade blicken. Eld i dina ögon, jag ber dig att inte släppa när jag känner vattnet kyla min kropp...släpp mig inte! Jag ville inte ha det såhär, jag ville aldrig byta ut vår kärlek mot det här. Du piskar mig med elakheter du känner dig ha rätten till...

Målar upp för mitt innersta hur du ger dig till någon annan, sliter mitt hjärta i bitar när jag ber dig att inte släppa. Spottar mig i ansiktet för att jag inte ska känna mig värdefull, för var jag någonsin det, när min far tryckte gevärspipan mot gommen och tryckte av. Var jag någonsin värdefull när han målade köksväggen med sin hjärnsubstans, dina ord genomborrar mig. Min far som ett vapen du använder för att hugga mig i ryggen. För att göra mig illa, när jag ber dig att inte släppa! Jag älskar dig, mer än du någonsin kan förstå, jag höjde dig till skyarna, jag var stolt. Nu vet jag inte vad jag är, eller vem du är....min största förlust i livet, min största saknad och ånger, min bästa vän förlorad och du ser det som ditt ess i ärmen. Vem är du? Vem ÄR du?

Jag älskar dig säger du.....jag har rätten till det här, jag har rätten till att se dig sårad din patetiska sjuka jävla fitta, jag kommer alltid att älska dig men du kan dra åt helvete. Din iskalla blick som två spjut in i mina, jag känner dina fingertoppar som små smekningar och min kropp domnar, jag faller. Du låter mig falla, jag hör din röst....hård och fast du vill att jag ska falla. Mina tårar mot min kind, i min kropp, jag saknar dig då. Jag saknar din stöttande hand, din mjuka röst, ditt skratt. Jag vrålar av smärta, min förlust....mitt liv, du var mitt liv....jag ska göra som du vill...

jag ska hoppa

Den här "bloggen" har inte längre någon ventil, den är slut"

Men, jag kan inte förlåta helt. Jag kan inte ge han mer chanser. Det går bara inte.

Det är oundvikligt,

jag kan inte annat än förlåta när han är så ångerfull och ledsen och skriver sådant här.

Jag ville inte sova eller släcka mina ögon och falla i dvala
jag ville inte vakna upp ur ingenting, tomma drömmar
eller drömmar som flyr, tankar som drunknar
dånet från mitt hjärta, mitt huvud, andas....ANDAS

Mitt hjärta blöder, jag drunknar i mig själv, mitt blod
mina fingrar blir till is och jag fryser
jag hör dina ord, långt bort som i ett eko
dom fjättrar och piskar mig

Min kropp är sargad och ändå hel, utan en enda rispa
det är kärlekens vapen i stridens hetta, denna kärlek
som är hård och svag och mjuk och stark
vi slåss med den och mot den

Vi pratade förbi varann, om varann men inte till varann
jag hörde dig och saknade dig på samma gång
så nära men ändå så långt ifrån, det är tugnt att andas
du fattas mig hela tiden, andas....ANDAS

Mitt sinne dunklas, flyr min själ när min kropp dör
dör när hjärtat kväver sig själv i ångest
flyr när du inte finns där, när allt är tomt
där jag blir till ingenting, jag är borta

Jag har valt att

förlåta David. Det är så energikrävande att gå runt och hata någon, plus att jag saknar hans vänskap. Så vi förblir vänner, varken mer, varken mindre.

Vidare så är valpen jag ibland träffar helt onekligen fin.

Med sina fina blåa ögon och söta smilgropar.

Men han har inga intentioner på att bli kopplad, i alla fall inte av mig. Så jag borde sluta att slösa bort min tid på honom, trots att jag faktiskt gillar han.

I've decided to forgive David, I miss his friendship so we will remain friends. No more, no less.

I also should stop hooking up with the pup. I really do like him, but it won't lead anywhere since he's not interested in the same way. I should stop wasting my time on him.

Det sägs att

musik är medicin för själen. Det kan nog stämma, för att efter spenderat hela fredagen med att måla och lyssna på alltför högt musik, så känner jag mig ganska uppåt idag.

Fina grejer det.

Apparently music is medicine for the soul, since I feel quite happy today after spending the whole friday painting and listening to music.

För att inte gå under helt

så försöker jag att hålla mig sysselsatt så mycket som möjligt. Lyssnar på musik, lipar. Tittar på film, skrattar. Ritar, hatar.

Förutom då när jag tittar på Tron Legacy, för att då ritar jag Garrett Hedlund och älskar lite igen.

I'm trying to keep busy by listening to music, watching movies and drawing Garrett Hedlund.

Jag vet att jag bara

spyr galla hela tiden, men jag är så jäkla arg och besviken.

Det är så förnedrande och det känns som värsta hugget i hjärtat när någon man har brytt sig om ljuger för en. Det man hade och den han var blir diffust och allt blir en lögn.

Jag är jävligt ledsen, men mer än ledsen är jag arg.

Jag är så arg för att man känner att man har blivit förstörd, som om något har gått sönder inuti en och man vet att det aldrig kommer gå att laga. Att man för alltid är förändrad.

Jag blir så arg när jag tänker på att han tog sig friheten att förändra mig till något dåligt, att jag nu för alltid kommer att misstro och inte lita helt på killar.

Jag som är så hårdhudad och annars ganska beständig, är nu inte densamma inuti. Jag är någon annan, någon som jag inte vill vara. Jag är någon ledsen, någon arg, någon trasig och någon så jävla förbannad.

För det hatar jag dig David, inte för att du ljög för mig, inte för att du fick mig att kasta mina känslor på dig, utan för att du har gjort mig trasig inuti.

Inget är sig likt nu.

David fuck you